MÅNGFALD ÄR RIKEDOM

Av: Rayen Hormazábal Contreras

För inte så länge sedan såg man inte många invandrare i Stockholm. Det senaste hundra åren har invandrarbefolkningen i Sverige vuxit till sig väldigt mycket, vilket har påverkat samhället på flera olika sätt. Därför är det svårt att inte tycka något om invandrarfrågan, med tanke på att den finns så inrotad i samhället. Är det bra att den finns? Eller är det dåligt? Ja, detta beror nog på vem man frågar och hur man tänker kring frågan.

Många stockholmare har haft tur. De har levt i en miljö som har varit präglad av människor med olika kulturer och tar den för given. Kanske har man en grekisk granne som man hälsar på grekiska när man stöter på honom i trappuppgången, och diskuterar politik med när man dricker kaffe. I den stunden har man fått uppleva hur riktigt bra kaffe ska smaka, och att greker gillar att prata. Man kanske har haft en kompis från Angola som får en att skratta åt vad som helst, och lärt en att hälsa med två pussar på kinden. Om man har haft en turkisk polare, då vet man att de kan vifta på händerna och röra hela kroppen när de talar. Ifall man har varit hemma hos en kompis från Indien vet man att indisk mat ska vara starkt, så starkt att ögonen blir röda, tårar kommer fram och tungan blir så het att inte ens vatten kan svalka ner smaken. Då vet man att indisk mat inte alls smakar som Little India i Kungshallen. Om man känner någon från Uruguay har man märkt att de inte alls snackar på samma sätt som argentinare, och att Sydamerika inte är lika med salsa, utan där finns alla möjliga rytmer och danser.

Man vet helt enkelt att maten smakar olika, att musiken har olika rytmer och att dofter och färger är olika i olika delar av världen. För de som har haft tur har Sverige öppnat en dörr till världen, till mångfald, till tolerans. Man har blivit nyfiken på något ”konstigt” och partikulärt som man annars inte hade vetat existerade om man annars hade bott i en liten by där alla äter samma sorts mat, lyssnar på samma sorts musik och firar samma högtider.

Att vi människor ser annorlunda ut och beter oss annorlunda i liknande situationer betyder inte att vi inte kan leva tillsammans! Vi måste förstå att det är värdefullt att lära känna varandra för att göra vår vardag rikare. Det är oerhört viktigt att vi förstår att människor är annorlunda och att det inte är något fel med det.

Det behöver inte heller vara fel att tycka om att umgås med dem som man delar samma språk med eller har en likartad livshistoria med. Det ena behöver inte ta bort det andra. Man kan lika gärna vara svensk-chilenare, svensk-iranier, svensk-finsk, thai-svensk eller vad det nu kan vara för bakgrund. Utan att behöva sluta tycka om kanelbullar med kaffe när man fikar med kompisar, knäckebröd till frukost, eller bry oss om vad som händer i Sverige. Vi kan ändå tycka om lakrits och njuta av smaken ännu mer när vi är utomlands, även om släkten och kompisar spottar ut det och undrar om det är något fel på oss som gillar sådant surt godis. Det är inte bara genom Ikea som knäckebröd och lingonsylt har blivit känt utanför Sverige. Svenskar med utländsk bakgrund har tagit med sig en liten bit av Sverige till släkt och vänner när de varit på besök. Detta kan anses som en positiv uppvisning av den svenska kulturen i utlandet. Som barn har vi alla känt samma glädje och identitetskänsla när vi besökt Junibacken för första gången. Barn kan sjunga Idas sommarvisa lika högt på skolavslutningen och njuta lika mycket av mammas läsande av Alfons Åberg som nattsaga, oberoende av vilken etnisk bakgrund man kan tänkas ha.

Kultur är något som är i konstant förändring. Människor har förflyttat sig över jordklotet sedan urminnes tider. Det kan finnas alla möjliga anledningar till det. Men det som är tydligt är att människosläktet inte har stannat kvar i en och samma landyta för evigt! Under 1800-talet och tidigt 1900–tal migrerade ungefär 1,3 miljoner svenskar till USA, Canada, Sydamerika och Australien. Det var då som arbetskraftsinvandringen blev en viktig fråga, och sedan dess har Sverige haft BEHOV av invandring. Och detta har som sagt förändrat det svenska samhället från grunden. Nu är det dags att vi alla lär oss att umgås med varandra trots våra olikheter. Varför ska vi nu plötsligt låta bli att vara nyfikna och sluta umgås med varandra? Varför ska det vara fel att skratta åt våra olikheter om vi samtidigt respekterar dem? Vi som bor i Sverige delar mycket mer än ett språk. Vi delar vanor, smak och framför allt olikheterna som vi allt för ofta inte ens har tänker på.

Här i Sverige talas det väldigt många språk. Vi är flera ungdomar som talar tre flytande språk (svenska, engelska och modersmål). Är vi medvetna om hur enormt positivt en sådan resurs är? Nyttjar vi denna resurs fullt ut idag? Varför ska det vara bra att sluta med modersmålsundervisning i skolan? Själv är jag övertygad om att desto mer vi lär oss om varandra desto bättre för samhället. Mångfald är rikedom! Därför är det viktigt att säga nej till assimilering och lyfta fram ett Sverige där alla kan behålla sin kultur samtidigt som man tar del av samhället på alla sätt och vis och på lika villkor.

MÅSTE MAN VARA BLOND OCH BLÅÖGD FÖR ATT BLI KALLAD SVENSK?

Av: KabezaNegra

Ur Sverigedemokraternas invandringspolitiska program (antaget vid riksårsmötet den 19 maj 2007) kan man läsa att ”svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet och som av sig själv och andra svenskar uppfattas som svensk”.

Jag är född i Sverige, men tack var mitt usteende har jag alltid blivit frågad vart jag kommer ifrån. Beroende på situation eller humör har mina svar varit olika. Ibland har jag dragit den långa ramsan och sagt att mina föräldrar är från Chile men att jag själv är född i Sverige, eller så har jag ljugit och svarat att jag är chilenare. En riktigt stor lögn, för även om jag genetiskt är 100 % chilenare har jag i hela mitt liv endast vistats i Chile 3 månader (dessutom behärskar jag varken spanska språket eller förstår mig på de sociala koderna särskilt väl).

Om man ska kategorisera utifrån vad som är svenskt, så kommer jag i tid till möten, pratar väder med grannen och äter sill till midsommar, men likväl kan jag inte känna mig svensk. På grund av min hud- och hårfärg så går jag omkring på gatorna och är rädd för att bli skjuten av den nya lasermannen, blir ständigt iakttagen när jag går i butiker och som liten var jag rädd för att bli nedsparkad av nazister. Vart är samhället egentligen på väg? Nu har det dessutom kommit in ett främlingsfientligt parti in i riksdagen!

Sådana som jag utgör 4 % av Sveriges befolkning, det vill säga inrikes födda men med båda föräldrar födda utomlands. Eftersom jag inte anses som svensk enligt Sverigedemokraternas beskrivning, vad kommer de att säga om alla dessa ca 400 000 personer bestämmer sig liksom jag för att bo kvar i Sverige och låta sina barn växa upp här? Kommer de inte heller vara svenskar?

Statistik gjord på dessa 4 % av befolkningen mellan 2004 - 2008 visade att 80 % var behöriga till högskoleutbildning. Bland elever med svenskfödda föräldrar var det 90 % som var behöriga och när det gäller arbetsmarknaden ligger vi med utlandsfödda föräldrar, procentuellt något lägre än dem med svenskfödda föräldrar. Personligen tycker jag att det inte är några större skillnader mellan grupperna vilket är en indikation på att vi i längden kommer att bidra lika mycket till den svenska samhället. Om jag som är född i Sverige bidrar lika mycket till samhället som en ”vanlig” svensk, varför kan jag då inte uppfattas som svensk?

Jag vill påstå att jag är en härlig blandning av två kulturer. Jag ser inte svensk ut och det kommer inte mina barn heller att göra men jag är den nya svensken med mörka ögon och mörkt hår.

Källa: Statistiska central byrån

FÖRTRYCKET MOT
MAPUCHEBEFOLKNINGEN
OCH ANTITERRORISTLAGEN

”Vad är då denna antiterrosristlag? Den skapades och började tillämpas under diktaturen mot oliktänkande så att staten på ”laglig väg” kunde torrtera, misshandla, mörda och frånta människor deras egendom och frihet”.

Av: José Gonzalez

September månad skulle i milda ordalag kunna kallas chilenarnas skit månad. Den månaden som varje år utan pardon kommer för att påminna oss om att vi inte är förenade som en nation eller folk i grunden. Låt mig ge er ett par exempel: den 18 september 1810 är det magiska datumet då Chile blev självständigt från Spanien, men också startskottet för den institutionaliserade diskrimineringen och förföljelsen av Mapuchebefolkningen, det vill säga dom första invånarna i landet vi idag kallar Chile. Fler exempel: den 4 september 1970 blev Salvador Allende vald till president för att tre år senare, den 11 september 1973 vara presidenten som inte lämnade Moneda palatset trots att det stod i lågor. Under stadskuppen sa president Allende från Moneda palatset i ett välkänt radiotal att han inte tänkte gå i exil. Han höll sitt ord och lämnade inte sin post som krigsfånge utan som presidenten som hellre tog sitt liv än att erkänna sig besegrad av kuppmakarna som gick den neo-liberale ekonomisten Milton Fridmans ledband. Stadskuppen kom att förändra Chiles historia för alltid. Uppdelningen av den chilenska befolkningen blev ett faktum som nu kunde ses med blotta ögat, något som förr bara legat latent.

Om vi går framåt några år till vår tid, mer bestämt till den 29 september år 2010. Detta var datumet då 28 stycken Mapuches kände sig tvungna att avbryta en hungerstrejk som hade varat i 82 dagar. Hungerstrejken var ett av många försök att avskaffa antiterrorist lagen som skapades under Pinochet diktaturen, och som gäller än idag .Denna lag gör att många Mapuches döms till terrorister på felaktiga grunder. Ytterligare tio Mapuches har valt att inte avbryta sin hungerstrejk.

Mapuchebefolkningens kamp har varit mycket lång och mycket svår. Mapuchebefolkningen har, långt innan självständighetens dagar, fråntagits sin mark. Marken och jorden är något som är essentiellt och mycket viktigt för Mapuches. I deras långa kamp att återta den mark som tillhör dem, har de gång på gång dömts under antiterroristlagen. Därför har många människor runtom i världen manifesterat sig mot den chilenska regeringen och manifesterat för ett permanent avskaffande av denna antiterroristlag som förtrycker och dömer Mapuche befolkningen på felaktiga grunder.

Vad är då denna antiterrosristlag? Den skapades och började tillämpas under diktaturen mot oliktänkande, så att staten på ”laglig väg” kunde tortera, misshandla, mörda och frånta människor deras egendom och frihet. Det är kanske inte så konstigt att ha en sådan lag i en diktatur, men att tillämpa en sådan lag gör att man höjer på ögonbrynen och undrar hur detta kan vara förenligt med en demokrati? Med tanke på att i ett demokratiskt samhälle så måste det finnas utrymme, och än mer, det måste vara en demokratisk grundläggande rätt att kunna säga emot om man anser att, till exempel, staten är orättvis.

Men ack så är det tyvärr inte i Chile, som sedan 1990 säger sig vara demokratiskt, det faktum att antiterroristlagen ej avskaffats och fortsätter än idag att tillämpas. Denna lag har framförallt medfört mycket lidande för de Mapuchebefolkningen - som under mycket långt tid vägrat låta sig tystas - och som idag kräver sina rättigheter. De kräver av den chilenska staten att de inte ska fråntas sin rättmätiga del mark, som i dagsläget ges till privata företag för vinstintressen istället för till dess rättmätiga ägare. Det finns åtskilliga exempel på hur oskyldiga Mapuches dömts och där den chilenska staten använt sig av falska och anonyma vittnesmål. I dessa fall har staten inte kunnat vittna med konkreta bevis mot den åtalade.

Vi har alla mycket att förlora om vi ignorerar dessa orättvisor som begås mot Mapuchebefolkningen och låta problematiken fortsätta. För det första så handlar det om att Mapuchebefolkningens grundläggande mänskliga rättigheter kränks och helt och hållet trampas ned och nonchaleras. Dessutom så handlar det även om att vi, dom andra, förlorar om vi mister vår medvetenhet om att vi har alla rätt att vara och känna oss olika. Detta i sin tur kan medföra att vi får svårt att finna glädje och trygghet i att se rikedomen i olikheterna. Därför måste vi agera för att förnya vårt sätt att tänka och framförallt våga säga ifrån när vi ser att rättvisan offras på fientlighetens och intoleransens altare.

Kampen för ett rättvisare samhälle bör fortsätta och bli starkare för varje dag, varje år och varje generation. Mapuchebefolkningens ständiga och hårda kamp för rättvisa är och har inte enbart varit deras kamp, detta är allas kamp. Oavsett vart i världen man befinner sig, oavsett vilken ålder eller land man är född i så bör denna medvetenhet om rättvisa sträcka sig över alla möjliga gränser. Tillsammans måste vi värna och försvara våra mänskliga rättigheter genom att medvetandegöra varandra om de orättvisor som begås. Och fördöma de som förtrycker och gör ett leve bröd av detta. Kampen för en rättvisare värld tog inte slut efter andra världskriget, inte heller efter kalla kriget. Denna kamp bör fortsätta även idag. Nya generationer bör göra detta till något ständig pågående, utan slut.