En bostadslös med en osäker anställning
Av: José Gonzalez
Jag ska nu berätta för er att jag var nära inpå att köpa en bostad. Just det, en egen bostad. Tänk bara så mycket man kan göra, så mycket framtid och planer. Det kommer ju trotts allt vara min lägenhet, tänkte jag, och så länge man följer alla regler så kan jag i princip göra det som mest behagar mig. Därför låg det i mitt intresse att verkligen gå på visningen. Man vill ju gärna se det man ska köpa och investera i innan man skuldsätter sig på drygt 1 milj. kronor. Trotts detta så hoppades jag innerst inne att detta skulle bli av, och förväntansfullt väntade jag på det avgörande samtalet.
Samtidigt kändes beslutet väldigt bra eftersom min arbetssituation trotts allt skulle stabiliseras och att det därför skulle gå bra att betala lägenheten. Beslutet togs och lägenheten gick istället till en annan person som kunde betala ett betydligt högre pris för den. En vecka efter beslutet fick jag reda på att min anställning skulle ta slut, om en månad från det att jag blev informerad. Där gick inte enbart lägenheten upp i rök, men också alla planer och drömmar om en trygg framtid, igen. Hur många gånger har detta hänt? Har inte fingrar nog att räkna med.
Livet har lärt mig att inte ta förhastade beslut! Hade jag tagit den felaktiga förhastade beslutet att ta lägenheten så hade det varit bra, om jag nu hade haft en trygg anställning. Men att skaffa sig ett lån på drygt 1 milj. med en osäker anställning är inte att föredra. Och allt detta medan hyresrätten är på väg att slukas upp av alla omvandlingar och långa väntetider. Tiden rusar och trygghetens era är snart förbi. Frågan blir: Vad finns det då för alternativ att vända sig till idag? Om inte arbets- och bostadsmarknaden ger en den nödvändiga tryggheten att skaffa sig ett tryggt arbete och en bostad?
Att bostadsköerna är evigt långa och tröttsamma att vänta på är ingen nyhet idag. Det kan ta flera år innan man får napp med en bra bostad som är värt den långa väntetiden. Det finns de som står i kö sedan 80-talet Sådana individer får i princip vilket alternativ som helst, men då frågar man sig själv bittert ”vad står de och väntar på?” Preferenserna som den etablerade stadsbon har när de väljer bostad är dessutom likartade för de allra flesta, speciellt om de har stått på kö i flera år. I dessa fall står oftast gentrifierade områden högst på listan, så som söder och inåt centrum.
Därför är det kanske inte så konstigt att bostadsmarknaden, precis som alla andra marknader har sitt sätt att locka individer till attraktiva områden. Segregationen blir härmed ett faktum. När man talar om segregerade bostadsområden, så kan man ställa sig frågan om vilka människor man talar om då? vilka är de främst drabbade och offren i denna diskussion? Och utifrån detta, är det då berättigad att vidga diskussionen och ställa ytterligare en fråga: vilka är det som får betala för denna otrygga tillvaro?
Oberoende av vad folk tycker om sitt bostadsord, förort eller centrum, så finns det tydliga åsikter om dagens bostadssituation. Att vi lever allt mer segregerat vet vi sedan länge. Att det blir svårare och svårare för ungdomar att flytta hemifrån, också. Att bostadspriserna ökar ständigt, ingen nyhet heller. Till skillnad från övriga marknadsprodukter behöver inte en växande bostadsmarknad ständiga reklamkampanjer. De marknadsför sig själva beroende på var någonstans den finns. Ett bostadsområdes geografiska läge är ytterst viktigt för bostadssökanden, samtidigt som priserna markerar klass skillnaderna väldigt markant. Listan kan göras hur lång som helst, och det är svårt att se en ljus framtid. Jag antar att det finns många i min situation som vill se en förändring. Visserligen så förändras samhället ständigt, men i dagsläget så tycks förändringarna inte verka till dem bostadslösas fördel på denna front.
