Sossen och ”solidariteten”

Av: Karlsson

Jag har en vän som är socialdemokrat. Han är 80-talist och tror på rättvisa i världen. Han jobbar fackligt för solidaritet på arbetsplatsen, för arbetares rätt, för löner osv. Han bor i en av Sveriges mest invandrartäta orter men snudd på älskar sin stad och har inget vidare emot dessa invandrare. Han sitter i en nämnd och har alltså inflytande i samhället via flera kanaler. Dock finns det en sak som han hatar mer än allt annat. Han säger att om dessa personer skulle försvinna från jorden yta skulle han applådera. Dessa personer vi talar om är romer eller zigenare. Dessa talar hans språk och snor hans tvätt. När de var små slogs de, sossen mot zigenarna. Skulle han istället säga att han hatade judar, mörkhyade eller kvinnor skulle man fundera på om han var med i Sverigedemokraterna. Nu höjs det kanske ett och annat ögonbryn men inte mer, för om vi skulle reagerat mer skulle inte diskriminering av romer ske på arbetsplatser och barn skulle inte mobbas i skolan. Forskning visar på att romer utestängs från bostadsmarknaden. Romer utvisas också på lösa grunder något som kritiserats från flertalet håll.

Antiziganism härjar över hela världen, det är ingen nyhet. Den drar fram i sällskap med fascism och rasism med bränsle av starka högervindar. Det som är anmärkningsvärt och som visar att vi inte kommit långt i utvecklingen av arbetarrörelsen är när våra egna röda kamrater som kämpar för solidaritet har dessa åsikter, solidaritet gäller uppenbarligen inte alla. Det finns ingen mening med att diskutera enskilda romers handlande eller diskutera dem som kollektiv. Liksom med alla minoriteter (och majoriteter för den delen med) vet vi att det inte är en faktor som styr utan ett flertal som genus, klass och ålder. Att se det ur ett annat perspektiv vore att förflytta oss till våra gamla förfäder på Rasbiologiska institutet i Uppsala, vars grund visserligen klubbades igenom av en socialdemokrat. (Kanske därav arbetarrörelsens rasistiska arv?)

Sverige är inte ett dugg bättre än övriga Europa när det gäller behandlingen av romer och när jag tänker på min vän sossen så är det rätt klart om än beklagligt om varför rasism fortfarande är en del av vardagen från gräsrötter till regering. Det är också klart varför det aldrig väcks någon opinion gällande utvisningar och diskriminering av romer för romer är uppenbarligen världens sista folk det är okej att hata.

La educación chilena no se vende, se defiende

Por: Nancy Daniela y Jonathan Sanchez (Organizacion Estudiantil PUCV Y UVM)

En la Quinta Región está quedando la cagá. En los medios se dice que esto es cosa de todos los años y que los que salen a la calle son todos unos delincuentes. Que el pase escolar, que el lucro en la educación, blah blah… ¿cuál es la verdad tras las marchas y las movilizaciones de los estudiantes universitarios porteños? Porque Santiago no es Chile, y en regiones también están pasando cosas, todo en el siguiente informe para 192.cl.

Todo comenzó a mediados de marzo, cuando aquí en Viña del Mar y Valparaíso, se supo la noticia de que el famoso Reinaldo Sánchez, (sí, el mismo ex presi de la ANFP) quería subir los pasajes de las micros. Pasa que Don Choco no solo hizo plata con el fútbol chileno, sino que como ahora es presidente de la “Asociación de Empresas Licitadas del Gran Valparaíso” y controla las micros de la región, quiso volverse un poquito más tacaño que lo normal, y subirnos el pasaje a nosotros, los estudiantes. Pero eso no es lo peor, pues la ley se lo permite.

Sí, los decretos 20 y 45 de la ley de transporte público señalan que es el empresario el que regula los valores de la tarifa escolar, y que por lo tanto, puede subir el pasaje si quiere. ¿Say what? La ley estipula que en Santiago, el valor del pasaje escolar es de un 33% con respecto a la tarifa completa… sin embargo en regiones el porcentaje es del 50%. Y como Sánchez quiere seguir llenando su bolsillo con plata, amenazó con subir el pasaje, y llegar al 50% que la ley le permite. Luego, amenazó con no aceptar la TNE (Tarjeta Nacional Estudiantil, $2.600, y válida en todo el territorio nacional, incluso en el sistema Transantiago) del gobierno, y con pedir solamente el pase regional que él mismo proporciona ($7.000)…

Con esto, las distintas Universidades de la zona comenzaron a organizarse, y sabiendo que no habría otra forma de captar la atención de los medios y de las autoridades, se convocó la primera marcha, el 26 de marzo. No solamente se marchó por la patudez de Don Choco, sino por las distintas irregularidades que existen actualmente en las Casas de Estudios Superiores, las tan prestigiosas universidades tradicionales, que a pesar de decirse públicas, también se ven favorecidas por el lucro, como cualquier otra empresa.

La convocatoria se amplió, creciendo el número de demandas. Como cada U tiene sus problemáticas internas, cada una creó internamente un Petitorio, con el fin de llevar sus exigencias a las autoridades correspondientes; anexo a esto, las causas comunes seguían siendo la bandera de lucha: el fin al lucro en la educación, la reformulación de la Ley General de la Educación (LGE) por una ley que asegure la calidad de la educación, y que defienda el derecho a estudiar de todos los chilenos, de una manera apropiada y seria; la derogación del decreto 45 (tarifas, un 33% en Stgo. y un 50% en regiones) y la modificación del 20 (especificaciones del uso del pase escolar).

Con mucho esfuerzo y una coordinación nunca antes vista, se logró entrar en un estado de PARO, primero en unas pocas carreras y luego, a nivel de universidades. La organización fue tal, que se llevaron a cabo una serie de marchas y actos nunca antes vistos a modo de protesta, como lo fue una velatón, que convocó la PUCV tras declarar “la muerte de la educación chilena”, ésta se realizó el 23 de abril, llamando la atención de los medios locales, que a pesar de todo, no le tomaron el peso necesario, opacando el simbólico acto con un par de disturbios que se produjeron en el lugar.

La constante represión por parte de carabineros en los distintos actos y manifestaciones en la vía pública, no ha sido impedimento para llevar a cabo la labor de informar a los compañeros de las otras casas de estudios y a la comunidad en general. Es así como aparte de marchas, se han llevado a cabo desde cortes de calles hasta tomas de distintas sedes en varias Universidades. Al parecer se quiere frenar el legítimo derecho de protesta que todos tenemos como ciudadanos, así como también la falta de cobertura de los medios, tanto locales como nacionales, nos han impedido llegar a las autoridades como quisiéramos… así como informar al resto del país sobre lo que está pasando aquí.

No somos débiles mentales, como una portada del diario “La Estrella” de Valparaíso (propiedad de El Mercurio), nos describió, junto a una foto de una estudiante de un liceo que estaba siendo detenida tras una marcha que culminó con desórdenes y destrozos debido a la represión, que carabineros aplicó con guanacos y fuerzas especiales. En ninguna portada de diarios apareció alguna foto de lo masiva que fue dicha marcha, donde se convocó a más de 13.000 estudiantes de la región, que de forma absolutamente pacífica se caminó rumbo al congreso con el fin de entregar una carta, que fue recibida por la secretaria de partes, debido a que en él no se encontraba NINGÚN diputado o senador.

No estamos pidiendo nada que no merezcamos, pues así como compañeros en Antofagasta, Concepción y otros puntos del país, estamos exigiendo que se llegue a acuerdos básicos, que permitirían que de una vez por todas se cree una ley que regule como corresponde la educación en chile, sin discriminar entre clases sociales ni estratos socioeconómicos; que el Estado asuma su rol en la educación, como ente responsable del financiamiento de esta, al mismo tiempo que de fiscalizador de cada parte; la creación de una nueva instancia de representación estudiantil, donde se otorgue voz al estudiantado.

El paro continúa en la V región, así como las movilizaciones. Estamos más organizados que nunca, pues los acuerdos están tomando un poco más de forma, y ciertas demandas de a poco están siendo escuchadas. Ya se dio a conocer que la TNE correrá válidamente, de hecho mañana comenzará su distribución para todos los alumnos que cancelaron su valor, sin embargo, aún no esta claro si Don Choco subirá o no el valor del pasaje, pues en una de sus últimas declaraciones señaló que el 15 de mayo subirá el precio a $210.

Tras una mejora como esta, no queda más que seguir en la lucha, para conseguir ser escuchados en el resto de las exigencias que tenemos para el gobierno, pues no podemos dejar pasar esta gran oportunidad de cambiar las reglas del juego, y formar de a poco lo que será la pauta para el futuro de Chile. “Una cosa no es justa por el hecho de ser ley. Debe ser ley porque es justa.” (Montesquieu)

El sueño erótico de la derecha nazi

Las consecuencias que tendrá la eventual invocación de Ley de Seguridad del Estado

Por: Nancy Daniela y Jonathan Sanchez (Organizacion Estudiantil PUCV Y UVM)

Un clima de incertidumbre ha marcado las últimas horas de esta jornada en espera de la anunciada paralización de actividades que diversos gremios del país llevarán a cabo, este miércoles 24 y jueves 25 de agosto, en apoyo a los estudiantes y en protesta por diversas demandas del mundo laboral.

El Gobierno anunció que podría aplicar la Ley de Seguridad del Estado para resguardar el orden y el funcionamiento de diversas actividades que se desarrollan cotidianamente en el país, pero ¿Cuál es la real implicancia que tiene esta temida norma?

El experto en derecho penal, Julián López, detalló a Emol algunas de las consecuencias que tiene la invocación de esta norma que tiene su origen en el régimen militar, pero que con la llegada de la democracia ha tenido modificaciones que han atenuado su impacto.

Criminaliza un paro

El abogado penalista explica que esta ley criminaliza situaciones que en el cotidiano no reviste carácter de delito como puede ser una paro de los trabajadores fiscales y ejemplifica "si en días normales un funcionario público no va a trabajar, la interpretación del hecho puede ser que le dio flojera o que algo le pasó".

Sin embargo, si el Ministerio del Interior decidiera querellarse bajo la citada norma podría existir la siguiente interpretación de este mismo hecho: El funcionario público no va a trabajar porque tiene la intensión de alterar el orden público y el funcionamiento de un servicio de utilidad pública, criminalizando así este acto.

"Cuando tú invocas un delito contra la seguridad del Estado, en el fondo tú reclamas una intencionalidad específica que es atentar contra el orden público o el desarrollo de las actividades nacionales. Es una interpretación del hecho mucho más amplia de la que se da normalmente y que convierte faltas menores o conductas impunes en delitos de mucha gravedad, eso significa invocar esta ley".

Pésima fama de esta ley

López aseguró que esta ley es "tan política" que sería muy poco probable que un tribunal cuando dicte la condena termine dándole la razón a la víctima, que en este caso es el Ministerio del Interior. "Produce más impacto en lo inmediato que en el largo plazo", dijo para luego explicar que lo más probable es que sirva en el control de detención para dejar a personas en prisión preventiva.

"Cuando le atribuyes a un grupo que defiende un interés propio tu acusación con esta ley es bastante más seria que cuando son cientos de miles de personas. A mi modo de ver, la posibilidad de que un juez considere adecuado aplicarla a una manifestación popular donde participan decenas de miles de personas es cercana a cero", aseguró el experto en derecho penal.

También, el abogado López, explicó que al invocarse esta ley se "exasperan las penas y al hacerlo lo que haces es que tienes mejor base para pedir que una persona quede en prisión preventiva mientras dura el proceso".

Pese a todo, López señaló que ningún organismo como Carabineros ni la fiscalías pueden actuar contra manifestantes sin tener una orden judicial, ya que la ley en la actualidad no le entrega este tipo de facultades a organismos administrativos como sí lo hizo en el pasado.

En bostadslös med en osäker anställning

Av: José Gonzalez

Jag ska nu berätta för er att jag var nära inpå att köpa en bostad. Just det, en egen bostad. Tänk bara så mycket man kan göra, så mycket framtid och planer. Det kommer ju trotts allt vara min lägenhet, tänkte jag, och så länge man följer alla regler så kan jag i princip göra det som mest behagar mig. Därför låg det i mitt intresse att verkligen gå på visningen. Man vill ju gärna se det man ska köpa och investera i innan man skuldsätter sig på drygt 1 milj. kronor. Trotts detta så hoppades jag innerst inne att detta skulle bli av, och förväntansfullt väntade jag på det avgörande samtalet.

Samtidigt kändes beslutet väldigt bra eftersom min arbetssituation trotts allt skulle stabiliseras och att det därför skulle gå bra att betala lägenheten. Beslutet togs och lägenheten gick istället till en annan person som kunde betala ett betydligt högre pris för den. En vecka efter beslutet fick jag reda på att min anställning skulle ta slut, om en månad från det att jag blev informerad. Där gick inte enbart lägenheten upp i rök, men också alla planer och drömmar om en trygg framtid, igen. Hur många gånger har detta hänt? Har inte fingrar nog att räkna med.

Livet har lärt mig att inte ta förhastade beslut! Hade jag tagit den felaktiga förhastade beslutet att ta lägenheten så hade det varit bra, om jag nu hade haft en trygg anställning. Men att skaffa sig ett lån på drygt 1 milj. med en osäker anställning är inte att föredra. Och allt detta medan hyresrätten är på väg att slukas upp av alla omvandlingar och långa väntetider. Tiden rusar och trygghetens era är snart förbi. Frågan blir: Vad finns det då för alternativ att vända sig till idag? Om inte arbets- och bostadsmarknaden ger en den nödvändiga tryggheten att skaffa sig ett tryggt arbete och en bostad?

Att bostadsköerna är evigt långa och tröttsamma att vänta på är ingen nyhet idag. Det kan ta flera år innan man får napp med en bra bostad som är värt den långa väntetiden. Det finns de som står i kö sedan 80-talet Sådana individer får i princip vilket alternativ som helst, men då frågar man sig själv bittert ”vad står de och väntar på?” Preferenserna som den etablerade stadsbon har när de väljer bostad är dessutom likartade för de allra flesta, speciellt om de har stått på kö i flera år. I dessa fall står oftast gentrifierade områden högst på listan, så som söder och inåt centrum.

Därför är det kanske inte så konstigt att bostadsmarknaden, precis som alla andra marknader har sitt sätt att locka individer till attraktiva områden. Segregationen blir härmed ett faktum. När man talar om segregerade bostadsområden, så kan man ställa sig frågan om vilka människor man talar om då? vilka är de främst drabbade och offren i denna diskussion? Och utifrån detta, är det då berättigad att vidga diskussionen och ställa ytterligare en fråga: vilka är det som får betala för denna otrygga tillvaro?

Oberoende av vad folk tycker om sitt bostadsord, förort eller centrum, så finns det tydliga åsikter om dagens bostadssituation. Att vi lever allt mer segregerat vet vi sedan länge. Att det blir svårare och svårare för ungdomar att flytta hemifrån, också. Att bostadspriserna ökar ständigt, ingen nyhet heller. Till skillnad från övriga marknadsprodukter behöver inte en växande bostadsmarknad ständiga reklamkampanjer. De marknadsför sig själva beroende på var någonstans den finns. Ett bostadsområdes geografiska läge är ytterst viktigt för bostadssökanden, samtidigt som priserna markerar klass skillnaderna väldigt markant. Listan kan göras hur lång som helst, och det är svårt att se en ljus framtid. Jag antar att det finns många i min situation som vill se en förändring. Visserligen så förändras samhället ständigt, men i dagsläget så tycks förändringarna inte verka till dem bostadslösas fördel på denna front.

Av: Anna Rautio

För en tid sen så pratade jag med en vän om allt som livet hör till. Vi pratade om vad vi skulle göra till helgen så som vi alltid gör, skillnaden denna gång var att ämnet gjorde mig en aningen upprörd. När jag frågade vad vännen skulle göra så sa han att han skulle gå på cirkus och min spontana reaktion var att fråga vad han skulle se. Bor man i närheten av Stockholm så är Cirkus en konserthall. Han sa att han skulle gå på Cirkus Victoria och jag började undra vad det var innan poletten föll ner och jag insåg att han skulle gå på så kallad traditionell cirkus. Han gjorde någon form av antagande att jag inte gillar cirkus vilket också är helt korrekt. Han fortsatte att berätta att han gillar cirkus om djuren har det bra. Det känns som ett lika troligt påstående som att säga att man gillar godis så länge det är nyttigt. Veckan innan hade jag diskuterat med en annan vän om vilka som egentligen går på cirkus för jag trodde liksom att det var utdöende att konsumera denna form av underhållning. Svaret på min fråga kom alltså som någon slags ironiskt slag tillbaks.

Nu kan man kanske tro att vännen fick en lång föreläsning om det olämpliga i att gå på cirkus men icke. Jag hade känslan av att det var meningslöst så jag tog inte diskussionen. Nu till mitt cirkusmotstånd, är det djurplågeri att hålla djur på cirkus? Djur på cirkus har inte tillgång till sina naturliga behov, de hålls i fångenskap, de ”jobbar” för att roa oss människor, de är fastkedjade och reser land och rike runt vilket knappast ligger i djurens intresse. Någon människa tjänar pengar på denna industri genom att hålla levande varelser under dessa förhållanden. Individer inskränker på andra individers frihet för att tjäna egna syften men djuren är uppenbarligen undantagna sin rätt till frihet just för att de är djur. Men i Sverige har väl de flesta djur det bra kan man fråga sig. Sverige ligger inte alls framkant gällande skydd av djur eller tar hand om djuren på något bättre sätt. I vissa andra länder har man redan förbjudit djurcirkusar.

Summa summarum gjorde denna händelse då en vän besökte cirkusen mig lite sorgsen. Om jag inte ens kan övertyga dem jag känner om att inte gå på cirkus och om systemet fortsätter tillåta denna oetiska form av underhållning, vem är det då som ska agera och hur agerar man när man känner sig oförmögen till det?

Världen har aldrig varit en demokrati - men skulle kunna vara det!

Av: Anna Rautio

I en längtan efter en perfekt tillvaro bildas utopier, dessa har funnits och finns konstant, de är olika och är förmodligen en bra spegling av samtiden då man skapar en utopi efter något som inte är utan efter hur det faktiskt borde vara.

Jaques Fresco är mannen som satt ord och gett mig bilder för hur jag önskar att framtiden någon gång kommer se ut. Jaqcues Fresco skulle kunna kallas för allkonstnär. Han är industridesigner, social engineer och mycket mer därtill, medan andra väljer att kalla honom för en excentrisk utopist. Hans projekt The Venus project är framtiden exemplifierad där människan lever i en resursbaserad ekonomi, det vill säga i ett icke-monetärt system istället för dagens. I detta system skulle man se till vad människor behöver genom att använda naturresurser och teknik. Det är en lösning för att bringa världsfred och förena nationer.

Fresco menar att om vi inte vill ha krig och mord och andra ohyggligheter som skapats av människan måste vi omskapa samhället och se jordens tillgångar som gemensamt för alla människor som lever här. Det monetära systemet måste utplånas för att ett ekonomiskt system bidrar i sig självt till korruption, till att skapa köpare och säljare och till marknader där ingen etik råder överhuvudtaget. Fresco själv går så långt som att säga att ingen nation har haft demokrati någonsin, för om människor inte har lika ekonomiska förutsättningar så finns heller ingen demokrati. Fresco menar att vi har kommit så långt så att det ekonomiska systemet i stort tenderar till att bli kontraproduktivt. Vi har resurser att fördela över jordens befolkning men är i dag felplacerade och han önskar en ny framtid för den kommande mänskliga civilisationen. Som ett exempel på det kontraproduktiva samhället är att vi inte kan byta till mer miljövänliga lösningar för att det blir för dyrt. Vi låter människor fortsätta med arbeten som är oetiska bara för att människor ska ha ett jobb för att systemet kräver konstant tillväxt samt varor. Vi jobbar inte heller effektivare för då tvingas vi jobba mer eller få mindre betalt om vi är konsulter. Butiker och producenter slänger varje år mängder av mat. Priser dumpas av i-länder för att kunna räcka till på en marknad, samtidigt som marknaden ska vara fri regleras den för att gynna ett fåtal. Freso föreslår ett system där vi kan leva i harmoni med planeten. Man ska komma ihåg att planeten alltid kommer överlever människan men det är inte säkert att vi överlever den.

I ett resursbaserat system tror jag att både människor och djur skulle fara mindre illa än de gör nu för det finns ingen som vinner något på att någon annan förlorar något. Det skulle inte finnas någon som kunde tjäna på att ett par extra kycklingar får trängas på den där kvadratmetern eller att kossorna skulle fraktas lite längre för att det är billigare att slakta någon annstans.

Vissa säger att det ligger i människan natur att vara egoistisk samt inneha andra negativa egenskaper men finns det inte en skillnad mellan mänskligt beteende och människans natur? Fresco menar att samhället som det är utformat nu är byggt på tävlan. Ett fåtal profiterar på människors problem och man skapar problem för att kunna profitera på dem och systemet legaliseras genom att man skyller på människans natur.

Genom att eliminera det som skapar girighet, mm så kan man också eliminera den onda spiral som systemet faktiskt är. Vi alla vill ha en bra värld, dock är våra definitioner av det hela ytterst olika men vi kan säkert komma överens om att vi inte vill ha krig, miljöförstöring, mord, etc, att alla ska ha mat på bordet och tak över huvudet.Låt oss då förändra så att det blir så. Säg inte att det inte går för att systemet ser ut på ett visst sätt, förändra systemet och låt oss sluta vara slavar i något vi från början själva skapade.

För ytterligare läsning http://www.thevenusproject.com/

Wikileaks – Den snabba informationen i en globaliserad värld.

”The people who are in power will not give that power away freely. That is just unfortunately a fact of nature”

(Wikileaks dokumentären i SVT)
Av:Wikisudaca

Medierna kallar de för en It-gerilla med medlemmar som vistas på studenthem, caféer, universitet, server rum, och andra liknande inrättningar utan en tydlig nationell bas. Det sägs också att de har läkt ut mer information än hela den gemensamma världspressen tillsammans! Dess huvudsakliga fokus ligger på att avslöja korrupta, omoraliska och kriminella personer i makt positioner, och att genom detta visa hela världen hur makt missbrukas inom stängda dörrar. Problemet kan uppmärksammas ur flera perspektiv och med detta även visa att denna digitala revolution har olika aktörer som gjort Wikileaks möjligt. Det handlar om militära och diplomatiska dokument som bär på information relaterad till alla möjliga former av beslut, direktiv och utsagor gjorda av en eller annan politiker.

Dokumentens innehåll och information gör att hela det mediala spektaklet tvingas kretsa kring det sätt som dokumenten sprids och av vem de sprids. Enligt media blir makten idag avslöjad enbart genom dessa dokument, vilket gör wikileaks till huvudansvariga för att dokumenten sprids. Värken politiken eller media tycks ta ställning till situationens relevanta natur, dvs att visa världsbefolkningen hur makten agerar inom stängda dörrar. Denna ställningstagande bland svenska medier reducerar denna digitala revolution till att nästan enbart handla om kriminaliseringen av wikileaks till ännu ett diskussions ämnet. Här står ”ord mot ord” och media tycks dra en hel del nytta av situationen. Det skrivs nästan enbart om wikileaks och Julian Assangne som fenomen, och väldigt lite om alla de hemligstämplade dokument som organisationen har spridit till världens olika medier. Trycket uppifrån bland makteliten tycks vara stor, till den grad att Assange numera är åtalad för våldtäkt. Att redogöra om detta är sant eller inte är inte upp till oss att avgöra, men det är inte alls svårt att dra tankarna till iden om att åtalet mot Assange är ett försök att leda den offentliga samtalet till helt andra ämnen.

Det finns ingen tvekan om att världen har reagerat på den dokumentation som wikileaks har hjälpt till att sprida. Och all denna information i ett simpelt USB-minne. Tekniken är i detta avseende det verktyg som gjort allt detta möjligt, det som gjort och gör att informationen kan spridas snabbt och smidigt. Vi kan idag ta del av all form av information smidigt med bara några ”dubbelklick”. Denna smidiga sätt att skicka information har inte minst visat sig vara utomordentligt effektivt i samband med händelserna i Libyen och Egypten, där de enda formen av information har varit privata filmatiseringar och bilder från händelsernas centrum. Tekniken har kommit upp till en gränsöverskridande nivå där dess effekter idag är globala. Det sätt som kunskap produceras idag sker oberäkneligt snabbt och i enorma mängder, men också på sätt som överskrider de mer traditionella formerna av kunskapsproduktion som tidningar och mer etablerade medier producerar. Det visar sig även att den traditionella formen av media oftast är underordnade en viss typ av censur som privatpersoner inte är. Vad innebär då detta i det långa loppet? Man skulle kunna, till att börja med, konstatera att de medier som en gång formade kunskapen om nationalstaten så som tryckkonsten blandanat, är idag tillgänglig för en bredare skara människor idag. Det är därmed inte enbart den politiska, militära och ekonomiska ”fria” marknaden som befinner sig på en global nivå. Det är även möjligt för den enskilde att ta del och sprida information och därmed konkurrera ut den etablerade median, och därför ifrågasätta makten utifrån varje enskild individs ståndpunkt. Dessutom är det inte ovanligt att Internet sidor censureras av auktoritära regimer ute i världen, varpå människor oftast svarar med att trotsa censuren genom att publicera och göra den censurerade informationen tillgänglig, oftast med hjälp av utomstående medier och kontakter. Ett tydligt exempel på detta är när Julian Assange förklarar att krigsjournalistik lätt förlorar sin objektivitet och är därför nödvändigt att göra den mer objektiv och öppen för alla former av åsikter och ståndpunkter.

Julian Assange säger oss att Sverige är idag ett land där rätten till fri information fotfarande respekteras, och bör fortsätta att vara så. I övrigt så har den enskilde individen betydligt mer makt i sina händer idag genom att vara som standard en kommunikatör genom all den teknik som vi oftast omges av. Vare sig det är en mobil telefon, digitalkamera, dator och Internet så har vi de grundläggande resurserna för att informera, analysera och kommunicera i betydligt större och snabbare former idag än för. Vi befinner oss alltså i en globaliserad värld med den stora möjligheten att kunna producera och ta till oss kunskap i gränsöverskridande dimensioner, och har därför fått möjligheten att skapa oss en globaliserad, internationell och gränsöverskridande form av medvetenhet både om oss själva och andra människor ute i världen. Likt Wikileaks har människor i Libyen och Egypten gjort det möjligt för omvärlden att bevittna respektive revolutioner. Revolutioner som dessa två behöver därför inte börja med stora läckor, de kan även starta och frodas utifrån den enskilda människan.

EL SUEÑO SIN PASAPORTE

Por: Mahuida Hormazábal
Foto: Igor Videla

Sentada en un vagón del metro, me es inevitable levantar la vista cuando paso por la estación de Gamla Stan, ahí a la salida del túnel, me encuentro cara a cara con esta ciudad que flota en el agua. Pero el reflejo del desarrollo y las luces de Estocolmo no delatan sus rincones sucios que se esconden entre callejuelas retorcidas extendiéndose como venitas por toda la ciudad.

Lo que ocurre bajo tierra, sobre los techos o detrás en la cocina de un restaurante cualquiera a veces pasa inadvertido, y creo que existe la necesidad de generar discusión sobre lo que está pasando en la sociedad en que vivimos. Hay que hablar sobre el uso y abuso que se hace de la mano de obra de personas sin permiso de residencia en Suecia.

La migración forzada ha sido uno de los millonarios efectos del modelo económico imperante en las potencias del globo, y el flujo de movimiento es siempre hacia el norte, las personas se trasladan en busca de mejores condiciones de vida. Después de un largo trabajo de investigación en mi tesis de posgrado “Disposable workforce: experiences from undocumented workers within the Swedish informal labour market” de la escuela de trabajo social de la Universidad de Estocolmo, descubrí distintas historias de personas que han llegado a trabajar a la perla escandinava desde América morena.

Es relativamente fácil obtener un puesto de trabajo en Suecia, el mercado laboral informal pareciera encontrarse en una época de auge esplendoroso. Estamos hablando de un sistema que poco a poco se ha ido instaurando con precarias condiciones de trabajo totalmente contrarias a la legislación laboral de este país, en el cual no existe ningún tipo de contrato entre las partes, no existe el horario fijo, no hay vacaciones, etc.

Estas historias para mí dejan de ser mitos urbanos cuando sus propi@s protagonistas me relatan lo que han vivido, no puedo olvidar aquellos ojos enfurecidos de uno de mis entrevistados al recordar ese sentimiento de miedo al ver a un compañero de trabajo en el suelo tras caer de un techo desde unos 8 metros de altura, y no saber cómo actuar frente a la llegada de los paramédicos de la ambulancia; sin documentos en regla, hay muchos que prefieren esconderse en una situación como la de ese día. Otra participante de la investigación relataba la dificultad de algunas mujeres para enfrentar a sus jefes que las acosan sexualmente, debido a la imposibilidad de realizar una denuncia. Y también adolescentes que trabajan en la construcción han sido víctimas, no sólo de trabajo infantil sino también de maltrato físico y psicológico, desde golpes con herramientas de fierro en la cabeza hasta la prohibición de bajar de los techos donde trabajan para hacer una pausa, viéndose hasta obligados a utilizar botellas plásticas para orinar allí mismo donde realizan su trabajo. Esta es la realidad de muchas personas que laboran aquí, pero que a ratos pareciera que fueran historias de un lugar muy lejano a Suecia.

Según Lotta Holmgren, trabajadora social y activista de SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation) es muy difícil precisar la fluctuación de los sueldos debido a que no existen bases de información estadística en este tema, pero SAC ha realizado estimaciones y cuentan que en algunos trabajos se llega sólo a 20 kr la hora, así como también existen bastantes casos de la ausencia completa de sueldo, tras engaños y estafas por parte de los empleadores.

La trabajadora social, también señala que hay una ausencia de control por parte del gobierno y por otra parte existe una compleja red empresarial, donde las empresas grandes contratan los servicios de empresas pequeñas por temporadas cortas. Este sistema está generando gran competencia entre las empresas pequeñas que buscan la mayor cantidad de licitaciones posibles para generar mayores ganancias, y en consecuencia para poder sobrevivir en el mercado reducen sus gastos a costa de la mano de obra que reclutan y también ofrecen realizar los trabajos en poco tiempo. De este modo se tornan más atractivos para las compañías que adquieren sus servicios.

Tras el proceso de recolección de información se pudo constatar que estas medianas o pequeñas empresas subcontratistas son una parte fraccionaria de una estructura mayor que por cierto también forma parte del mercado global de capitales transnacionales y que alimenta esta forma de explotación, facilitando la acumulación de capitales a las grandes compañías junto con el atropello a los derechos de l@s trabajador@s. Los ejemplos de trabajo forzado que salen a luz en la investigación son bastantes, y van desde jornadas extensas que se prolongan por tres o cuatro días sin descanso, durmiendo un par de horas en el mismo lugar de trabajo, sin alimentación adecuada, y hasta la distribución de “red bull” y café para mantener a los trabajador@s despiertos con el propósito de cumplir los acuerdos entre las empresas. De esta forma para el mundo empresarial la persona que va a hacer el aseo, a trabajar en la construcción, a lavar platos, a sacar la nieve del techo, solamente es una herramienta. El trabajo se hace rápido y nadie conoce a los patrones. Si llega a ocurrir algún accidente la empresa contratista se desliga de toda responsabilidad, todo muy efectivo y cómodo para los que poseen el capital.

Este sistema de mercado ilegal tiene su motor en la necesidad desesperada de obtener algún ingreso por parte de l@s trabajador@s y la evidente desventaja de las personas que no poseen ningún tipo de derecho civil. Ambos factores inciden en que las personas se vean obligadas a aceptar estas condiciones de trabajo. A partir de esta realidad emergen distintos problemas que se describen en el marco de la investigación por quienes trabajan dentro de este mercado, como por ejemplo: la estafa, abuso por parte de los empleadores (que puede incluir tanto maltrato físico como psicológico), abuso sexual, riesgo constante de sufrir un accidente laboral, extensas jornadas de trabajo sin descanso, desacato a la reglamentación sueca, etc.

Con toda la información recogida en esta investigación, fue posible comparar este sistema de mercado laboral ilegal sueco con una perspectiva de esclavitud moderna, la cual postula que a partir de la sobreexplotación humana avalada por el sistema capitalista, se ha comenzado a generar mano de obra de muy bajo costo, desechable e invisible. Si bien la esclavitud fue abolida en 1807 y en el discurso moral se considera superada, en la actualidad encontramos rasgos de esta antigua institución en Suecia ejercida hacia l@s trabajador@s sin papeles. La esencia de este concepto controversial radica en la total subordinación económica de la que son objeto l@s trabajador@s, lo que le permite al empleador adquirir control sobre las personas, y que al sumarle el factor de abuso de poder, inmediatamente nos acerca a esta forma de explotación extrema que es la esclavitud, fundamentalmente expresada en estas prácticas de violencia y control. Y aún peor surgen nuevos elementos, primeramente la diferencia que surge hoy es la condición desechable del “esclavo moderno”: hoy en día es más barato para el empleador desechar a un(a) trabajador(a) que ya no es útil, por ejemplo si se enferma, reemplazándolo por otra persona eliminando así cualquier costo extra. El uso y desuso es transitorio. En segundo lugar, se ha transformado en una práctica globalizada en donde existe un estándar de condiciones laborales uniforme que se expande por todo el continente europeo, y más allá. El tercer rasgo está dado por la supeditación de nuestra condición humana a la ciudadanía; sin ella, estamos expuestos a todas luces a la negación y atropello de los derechos esenciales aprobados por la Convención Internacional de los Derechos Humanos. No importa ya que los esclavos pertenezcan a una etnia determinada o vengan de un mismo continente.

En el trayecto diario del metro pareciera que me encuentro en un mundo paralelo en donde todo funciona al amparo de la ley, pero cuando estamos más alerta, el submundo de los trabajadores ilegales aparece por todos los rincones. Aquellos fantasmas invisibles se pueden encontrar trabajando en cualquier parte, dentro del mismo metro, en el pasillo de mi edificio o en la universidad, en los edificios en construcción, o en una lujosa cadena hotelera. Es importante hacer visible esta realidad y tomar nuestra responsabilidad, no es posible que un simple timbre en el pasaporte otorgue la casilla en la que encajaremos en nuestra sociedad, no puede ser que la tinta sobre el papel nos indique si somos parte del sistema o si estamos fuera.