MÅNGFALD ÄR RIKEDOM
Av: Rayen Hormazábal Contreras
För inte så länge sedan såg man inte många invandrare i Stockholm. Det senaste hundra åren har invandrarbefolkningen i Sverige vuxit till sig väldigt mycket, vilket har påverkat samhället på flera olika sätt. Därför är det svårt att inte tycka något om invandrarfrågan, med tanke på att den finns så inrotad i samhället. Är det bra att den finns? Eller är det dåligt? Ja, detta beror nog på vem man frågar och hur man tänker kring frågan.
Många stockholmare har haft tur. De har levt i en miljö som har varit präglad av människor med olika kulturer och tar den för given. Kanske har man en grekisk granne som man hälsar på grekiska när man stöter på honom i trappuppgången, och diskuterar politik med när man dricker kaffe. I den stunden har man fått uppleva hur riktigt bra kaffe ska smaka, och att greker gillar att prata. Man kanske har haft en kompis från Angola som får en att skratta åt vad som helst, och lärt en att hälsa med två pussar på kinden. Om man har haft en turkisk polare, då vet man att de kan vifta på händerna och röra hela kroppen när de talar. Ifall man har varit hemma hos en kompis från Indien vet man att indisk mat ska vara starkt, så starkt att ögonen blir röda, tårar kommer fram och tungan blir så het att inte ens vatten kan svalka ner smaken. Då vet man att indisk mat inte alls smakar som Little India i Kungshallen. Om man känner någon från Uruguay har man märkt att de inte alls snackar på samma sätt som argentinare, och att Sydamerika inte är lika med salsa, utan där finns alla möjliga rytmer och danser.
Man vet helt enkelt att maten smakar olika, att musiken har olika rytmer och att dofter och färger är olika i olika delar av världen. För de som har haft tur har Sverige öppnat en dörr till världen, till mångfald, till tolerans. Man har blivit nyfiken på något ”konstigt” och partikulärt som man annars inte hade vetat existerade om man annars hade bott i en liten by där alla äter samma sorts mat, lyssnar på samma sorts musik och firar samma högtider.
Att vi människor ser annorlunda ut och beter oss annorlunda i liknande situationer betyder inte att vi inte kan leva tillsammans! Vi måste förstå att det är värdefullt att lära känna varandra för att göra vår vardag rikare. Det är oerhört viktigt att vi förstår att människor är annorlunda och att det inte är något fel med det.
Det behöver inte heller vara fel att tycka om att umgås med dem som man delar samma språk med eller har en likartad livshistoria med. Det ena behöver inte ta bort det andra. Man kan lika gärna vara svensk-chilenare, svensk-iranier, svensk-finsk, thai-svensk eller vad det nu kan vara för bakgrund. Utan att behöva sluta tycka om kanelbullar med kaffe när man fikar med kompisar, knäckebröd till frukost, eller bry oss om vad som händer i Sverige. Vi kan ändå tycka om lakrits och njuta av smaken ännu mer när vi är utomlands, även om släkten och kompisar spottar ut det och undrar om det är något fel på oss som gillar sådant surt godis. Det är inte bara genom Ikea som knäckebröd och lingonsylt har blivit känt utanför Sverige. Svenskar med utländsk bakgrund har tagit med sig en liten bit av Sverige till släkt och vänner när de varit på besök. Detta kan anses som en positiv uppvisning av den svenska kulturen i utlandet. Som barn har vi alla känt samma glädje och identitetskänsla när vi besökt Junibacken för första gången. Barn kan sjunga Idas sommarvisa lika högt på skolavslutningen och njuta lika mycket av mammas läsande av Alfons Åberg som nattsaga, oberoende av vilken etnisk bakgrund man kan tänkas ha.
Kultur är något som är i konstant förändring. Människor har förflyttat sig över jordklotet sedan urminnes tider. Det kan finnas alla möjliga anledningar till det. Men det som är tydligt är att människosläktet inte har stannat kvar i en och samma landyta för evigt! Under 1800-talet och tidigt 1900–tal migrerade ungefär 1,3 miljoner svenskar till USA, Canada, Sydamerika och Australien. Det var då som arbetskraftsinvandringen blev en viktig fråga, och sedan dess har Sverige haft BEHOV av invandring. Och detta har som sagt förändrat det svenska samhället från grunden. Nu är det dags att vi alla lär oss att umgås med varandra trots våra olikheter. Varför ska vi nu plötsligt låta bli att vara nyfikna och sluta umgås med varandra? Varför ska det vara fel att skratta åt våra olikheter om vi samtidigt respekterar dem? Vi som bor i Sverige delar mycket mer än ett språk. Vi delar vanor, smak och framför allt olikheterna som vi allt för ofta inte ens har tänker på.
Här i Sverige talas det väldigt många språk. Vi är flera ungdomar som talar tre flytande språk (svenska, engelska och modersmål). Är vi medvetna om hur enormt positivt en sådan resurs är? Nyttjar vi denna resurs fullt ut idag? Varför ska det vara bra att sluta med modersmålsundervisning i skolan? Själv är jag övertygad om att desto mer vi lär oss om varandra desto bättre för samhället. Mångfald är rikedom! Därför är det viktigt att säga nej till assimilering och lyfta fram ett Sverige där alla kan behålla sin kultur samtidigt som man tar del av samhället på alla sätt och vis och på lika villkor.
Många stockholmare har haft tur. De har levt i en miljö som har varit präglad av människor med olika kulturer och tar den för given. Kanske har man en grekisk granne som man hälsar på grekiska när man stöter på honom i trappuppgången, och diskuterar politik med när man dricker kaffe. I den stunden har man fått uppleva hur riktigt bra kaffe ska smaka, och att greker gillar att prata. Man kanske har haft en kompis från Angola som får en att skratta åt vad som helst, och lärt en att hälsa med två pussar på kinden. Om man har haft en turkisk polare, då vet man att de kan vifta på händerna och röra hela kroppen när de talar. Ifall man har varit hemma hos en kompis från Indien vet man att indisk mat ska vara starkt, så starkt att ögonen blir röda, tårar kommer fram och tungan blir så het att inte ens vatten kan svalka ner smaken. Då vet man att indisk mat inte alls smakar som Little India i Kungshallen. Om man känner någon från Uruguay har man märkt att de inte alls snackar på samma sätt som argentinare, och att Sydamerika inte är lika med salsa, utan där finns alla möjliga rytmer och danser.
Man vet helt enkelt att maten smakar olika, att musiken har olika rytmer och att dofter och färger är olika i olika delar av världen. För de som har haft tur har Sverige öppnat en dörr till världen, till mångfald, till tolerans. Man har blivit nyfiken på något ”konstigt” och partikulärt som man annars inte hade vetat existerade om man annars hade bott i en liten by där alla äter samma sorts mat, lyssnar på samma sorts musik och firar samma högtider.
Att vi människor ser annorlunda ut och beter oss annorlunda i liknande situationer betyder inte att vi inte kan leva tillsammans! Vi måste förstå att det är värdefullt att lära känna varandra för att göra vår vardag rikare. Det är oerhört viktigt att vi förstår att människor är annorlunda och att det inte är något fel med det.
Det behöver inte heller vara fel att tycka om att umgås med dem som man delar samma språk med eller har en likartad livshistoria med. Det ena behöver inte ta bort det andra. Man kan lika gärna vara svensk-chilenare, svensk-iranier, svensk-finsk, thai-svensk eller vad det nu kan vara för bakgrund. Utan att behöva sluta tycka om kanelbullar med kaffe när man fikar med kompisar, knäckebröd till frukost, eller bry oss om vad som händer i Sverige. Vi kan ändå tycka om lakrits och njuta av smaken ännu mer när vi är utomlands, även om släkten och kompisar spottar ut det och undrar om det är något fel på oss som gillar sådant surt godis. Det är inte bara genom Ikea som knäckebröd och lingonsylt har blivit känt utanför Sverige. Svenskar med utländsk bakgrund har tagit med sig en liten bit av Sverige till släkt och vänner när de varit på besök. Detta kan anses som en positiv uppvisning av den svenska kulturen i utlandet. Som barn har vi alla känt samma glädje och identitetskänsla när vi besökt Junibacken för första gången. Barn kan sjunga Idas sommarvisa lika högt på skolavslutningen och njuta lika mycket av mammas läsande av Alfons Åberg som nattsaga, oberoende av vilken etnisk bakgrund man kan tänkas ha.
Kultur är något som är i konstant förändring. Människor har förflyttat sig över jordklotet sedan urminnes tider. Det kan finnas alla möjliga anledningar till det. Men det som är tydligt är att människosläktet inte har stannat kvar i en och samma landyta för evigt! Under 1800-talet och tidigt 1900–tal migrerade ungefär 1,3 miljoner svenskar till USA, Canada, Sydamerika och Australien. Det var då som arbetskraftsinvandringen blev en viktig fråga, och sedan dess har Sverige haft BEHOV av invandring. Och detta har som sagt förändrat det svenska samhället från grunden. Nu är det dags att vi alla lär oss att umgås med varandra trots våra olikheter. Varför ska vi nu plötsligt låta bli att vara nyfikna och sluta umgås med varandra? Varför ska det vara fel att skratta åt våra olikheter om vi samtidigt respekterar dem? Vi som bor i Sverige delar mycket mer än ett språk. Vi delar vanor, smak och framför allt olikheterna som vi allt för ofta inte ens har tänker på.
Här i Sverige talas det väldigt många språk. Vi är flera ungdomar som talar tre flytande språk (svenska, engelska och modersmål). Är vi medvetna om hur enormt positivt en sådan resurs är? Nyttjar vi denna resurs fullt ut idag? Varför ska det vara bra att sluta med modersmålsundervisning i skolan? Själv är jag övertygad om att desto mer vi lär oss om varandra desto bättre för samhället. Mångfald är rikedom! Därför är det viktigt att säga nej till assimilering och lyfta fram ett Sverige där alla kan behålla sin kultur samtidigt som man tar del av samhället på alla sätt och vis och på lika villkor.